Inlägg under 'Bara en ärtbössa'
juli 22nd, 2005
De lyfte glasen och skålade.
Önskade varandra Gott nytt År.
Hon tände en cigaret och lovade:
”Det här blir min sista…”
Då brakade det loss.
Raketerna steg mot himlen och
exploderade med dova knallar.
Smällarna dränkte hennes ord,
ingen hörde vad hon sa.
Dessutom hade alla redan rusat
till fönstret för att beundra
skådespelet.
När gästerna hade gått
satte hon sig ner i köket
och tände en cigarett.
Ett gammalt år hade gått
upp i rök.
Hon stirrade ut i det nya
som också skulle göra det.
Hon såg sig själv i den
mörka rutan.
Du är kluven, tänkte hon.
Den smala rökpelaren från
cigaretten som delade hennes
bleka ansikte i två delar
bekräftade hennes tankar.
juli 22nd, 2005
Långt borta stiger trådtunna rökar
upp över havet.
Fartyg på väg ut eller in?
En längtan lyfter från blodets bottnar,
en fågel som skriker
i vindruskad vass.
Tänk att ändå få lägga till
vid kuster som ryker i solen.
Så långt som ögat kan se
står du plötsligt i ett skummande
vattenbryn.
Tången doftar och du håller
ditt bultande hjärta i handen.
juli 22nd, 2005
Det var hundra år sedan de sista regnen föll.
Kriget hade utrustat oss
med hemliga vapen mot svälten.
Vi stod rotade i ett rättfärdigt led
med en pendlande tåhävd fänrik i sikte.
En spikrak allé
pekade högmodigt bort mot en osynlig
herrgård.
Då såg vi skogen vandra förbi
på väg mot havet
för att släcka sin törst.
Fänriken fäktade och fällde oss
till marken.
Eld beordrades hest mot den
vandrande skogen.
Men inte en kula störtade ut ur gevärens mynningar.
Knastrande rötter växte fram
under bösspipornas svärtade korn.
Vi planterade våra gevär i jorden.
Grenar växte fram ur kolvarna.
De pekade med raka fingrar mot havet
där skogen kunde släcka sin törst.
Och det var hundra år sedan de sista regnen föll.
juli 22nd, 2005
Det var ett annat virke i skogen förr
och kanske i folket också.
Årsringarna låg tätare då
och där fanns hartser och tjära i veden.
Och tätt växte barnen
och nära varandra,
de drevs inte så hetsigt i höjden.
Då fick en planta vara en planta
under längre tid
och barnet fick vara barn.
Nu spricker det virke vi bygger av
och barnen som bygger är sköra i veden.
juli 22nd, 2005
Suset går genom skogen.
Träden för lågmälda samtal
om livet och ekorren
lyssnar och lär med spetsade öron.
Rådplägningen sker på
skilda nivåer.
I höjd med blåbärsrisets
fattningsförmåga och enarnas
envisa förståndsgåvor
ända upp till granarnas
överlägsna klokskap.
På lägsta nivå
tar också tjärnen del
i skogens viskande samtal.
Förtroendefullt med ett
ytligt blänk som gömmer
en djupare insikt
i dess svarta vidöppna öga.
