Ett ungdomsminne
november 15th, 2005 1 kommentar
Ja, visst minns jag väl när vi gick genom skogen
hon och jag, flickan som var så ung och vacker
och jag som väl bara var ung, antar jag. Vi
gick förbi de stora stenarna som hade en
mössa av mossa och där stack små svam-
par upp, men de var så pass oartiga att de
inte ville lyfta på hatten. Men hennes kjol som
var en aning styv frasade mot ljungen som var rätt
hög ljust där, vill jag minnas.
Nå, som det nu är och när man är ute i skogen så
brukar det ju ljusna till slut och jag minns
att vi kom fram till en liten skogssjö som
hade en vass och en liten brygga, för det
brukar ju små skogssjöar ha, eller hur?
Vassen sträckte ut två mjuka armar
i vattnet och det var naturligtvis
mellan dem som den lilla bryggan låg.
Vi går ut på bryggan, sa jag, och vi gjorde
det och där ute på bryggan hade vi fyra armar
och vassen hade två och alla dessa armar omslöt
oss och vi blev osynliga för världen och för alla
oartiga svampar i skogen. Bryggan var hård minns jag,
men det gjorde ingenting för vi var så mjuka.
Tja, det var för många år sen det där och nu-
förtiden finns det inte längre några sådana
skogssjöar och inte heller några sådana
bryggor eller vassar. Och den lilla
abborren under bryggan, som med sina
små pigga ögon såg den rosiga och randade
flickstjärten i springorna mellan plankorna, är
väl för länge sedan uppmetad och uppäten. Det finns
väl knappast några sådana flickor kvar heller.
Svamparna i skogen finns kvar och de har blivit
artigare och lyfter alltid på hatten när man går förbi.
